I'm feeling blue

seriöst, ibland undrar jag om man sätter käppar i hjulen med flit för sig själv, enbart för att man inte vågar vara lycklig. för varje människa vill väl vara lycklig? men efter att ha pratat ut med malin idag så fick jag ett nytt perspektiv på saker och ting, det liv vi lever nu går ut på att bara ha så roligt som möjligt o inte ens det lyckas vi med särskilt bra längre. och det man ser på krogen varje helg printas in i hjärnan att det man gör o ser är det som är rätt. killar och tjejer som ständigt att otrogna, att bara ragga upp ngn, att flörta och bara se så lätt på allt. inte behöver ta något ordentligt ansvar varken för sig själv eller att man har en respektive som man behöver ta hänsyn till, alla vi tjejer har ändå levt för oss sjävla länge nu.
men innerst inne så tror jag att jag är så fruktansvärt rädd för att bli sårad igen, jag har öppnat mig för en kille och det gick käpprätt åt skogen och efter det har jag knappt dejtat, och jag tänker inte bli sårad sådär igen, ont anande om vad han höll på med bakom min rygg.
och det är det jag menar här att jag tror att undermedvetet så stöter man bort den andra personen när det känns som den andre börjar komma för tätt inpå och man kanske börjar känna att det faktiskt kanske finns något där.
man unnar sig helt enkelt inte att vara lycklig, då är frågan hur botar man det?